Efter mycket om och men har jag nu min nya dator. Det känns nästan overkligt att sätta sig ner och kolla igenom alla projekt. Det är mest det jag hunnit än så länge, men jag har spelat in lite också iaf. Näst på tur står att skriva en lista över alla projekt och vilken prioritet de har. Måste få nån jävla ordning på allt.

Idag har vi varit iväg på en liten utflykt till Montjuїc. Mest för att komma ut lite. Det behövdes efter gårdagen, som var rätt tradig. Jag pluggade spanska i timmar, kokade soppa som blev ruskigt misslyckad, pluggade mer, spelade in ett riff eller två och sist men inte minst snubblade jag på en tidningsartikel. Ann Charlott Altstadt har skrivit en artikel om ”den blåsta generationen”. Jag fann detta mycket intressant eftersom jag själv alltid märkt en mycket tydlig gräns mellan 80- och 90-talisterna gällande samhällssyn, moral, intressen, ja tammefan det mesta. Samtidigt känner jag att hela den här ”hacka på unga tjejer som bloggar om mode-grejen” känns lite tunn. Problemet är djupare än så. Det är en cancer som sprider sig i samhällskroppen medan vi fortsätter fylla denna kropp med cigaretter, sprit, champinjoner, friterad potatis, UV-ljus och var enda annan jävla cancerogen jag skulle kunnat använda som metafor här. Problemet är att vi som inte bidrar till själva sjukan inte gör tillräckligt för att stoppa den. Inte jag heller. I synnerhet inte jag. Inte nu. Tyvärr tror jag det behöver gå så långt, att ett tillräckligt stort omfång människor känner att de har så lite att leva för att de inte har något att förlora. Den dagen hela sjukvårdskåren inte strejkar, utan säger upp sig, för att det helt enkelt inte är lönt att gå till jobbet längre. Eller då unga utan bostad barrikaderar byggnader i ren desperation för att ha någonstans att sova. När nästa varsel på SAAB resulterar i massuppsägning. Arbetarna måste förstå att de har makten. Vi har makten. Någonting måste hända. Jag vet inte vad, men det vi ser omkring oss varje dag är ohållbart och kommer förgöra sig själv.

Nu blev det här mycket allvarligare än jag hade tänkt. Men jag blir så uppspelt...

 

 

”Om man sätter eld på en bil är detta ett brott. Om man bränner 1000 bilar är detta en politisk aktion” - Ulrike Meinhof

Jag är djupt besviken över valresultatet. Det är för mig helt ofattbart hur SD kan ha fler väljare än Vänstern. Sjukt. För att vara lite positiv visar valsiffrorna iaf lite hopp, den yngre generationen verkar ha hjärtat lite längre åt vänster.

Jag undrar hur lång tid det ska ta innan svenska folket kommer på att de kanske inte lever i världens bästa land bara för att majoriteten kan bo i villa, köra en bil som är max fem år gammal, ha en dator per familjemedlem i hushållet, ha en skitfräsch mobiltelefon per familjemedlem, ha fler än en TV-apparat (helst då minst 32-tums LCD), ha en x-box till den stora tv:n, handla kläder för ofantliga summor som knappt håller någon månad (varken kvalitetsmässigt eller trendmässigt), lägga ner så jävla mycket pengar på skräpmat att fetma blir en folksjukdom och köpa julklappar för i genomsnitt 2700 kr varje år.

Man kan vara hur lycklig som helst utan allt det där. Om inte lyckligare...

Nu var det visst maj också. Fan så snabbt tiden går. Igår var det grillning och grejjer, det blev en lång dag.

Det ska bli skönt att vara ledig i natt, jag brukar inte vara ledig två nätter i rad så ofta.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ska äta godis istället.