Fan vad det är varmt. Det är nästan outhärdligt om dagarna, nu innan man vant sig. Kvällarna är sköna däremot. Vi hämtade ut ett paket på posten idag. Jag glömde min mobilladdare hemma i Sverige när vi var hemma på besök, så mina päron fick skicka ner den. Vi passade på att be dem skicka med marabou-choklad och punschrullar, så idag har vi käkat punschrulle till kaffet. Världens godaste punschrulle.

Jag har haft panik på mitt hår ett tag, så idag när månadspengen trillade in knatade jag till asiat-plotter-affären (svårt att förklara konceptet) och köpte en hårtrimmer. Efter lite bråk med att klippa sig själv i nacken blev det faktiskt riktigt bra. Med viss "hej, se på mig"-varning ska ni få se en bild på hur det blev.



Knappast jättebra bild, jag vet. Men jag orkade knappast knycka Idas systemkamera för att knäppa en bild på mitt hår. Hade känts till och med mer ego då, dessutom.

Efter mycket om och men har jag nu min nya dator. Det känns nästan overkligt att sätta sig ner och kolla igenom alla projekt. Det är mest det jag hunnit än så länge, men jag har spelat in lite också iaf. Näst på tur står att skriva en lista över alla projekt och vilken prioritet de har. Måste få nån jävla ordning på allt.

Idag har vi varit iväg på en liten utflykt till Montjuїc. Mest för att komma ut lite. Det behövdes efter gårdagen, som var rätt tradig. Jag pluggade spanska i timmar, kokade soppa som blev ruskigt misslyckad, pluggade mer, spelade in ett riff eller två och sist men inte minst snubblade jag på en tidningsartikel. Ann Charlott Altstadt har skrivit en artikel om ”den blåsta generationen”. Jag fann detta mycket intressant eftersom jag själv alltid märkt en mycket tydlig gräns mellan 80- och 90-talisterna gällande samhällssyn, moral, intressen, ja tammefan det mesta. Samtidigt känner jag att hela den här ”hacka på unga tjejer som bloggar om mode-grejen” känns lite tunn. Problemet är djupare än så. Det är en cancer som sprider sig i samhällskroppen medan vi fortsätter fylla denna kropp med cigaretter, sprit, champinjoner, friterad potatis, UV-ljus och var enda annan jävla cancerogen jag skulle kunnat använda som metafor här. Problemet är att vi som inte bidrar till själva sjukan inte gör tillräckligt för att stoppa den. Inte jag heller. I synnerhet inte jag. Inte nu. Tyvärr tror jag det behöver gå så långt, att ett tillräckligt stort omfång människor känner att de har så lite att leva för att de inte har något att förlora. Den dagen hela sjukvårdskåren inte strejkar, utan säger upp sig, för att det helt enkelt inte är lönt att gå till jobbet längre. Eller då unga utan bostad barrikaderar byggnader i ren desperation för att ha någonstans att sova. När nästa varsel på SAAB resulterar i massuppsägning. Arbetarna måste förstå att de har makten. Vi har makten. Någonting måste hända. Jag vet inte vad, men det vi ser omkring oss varje dag är ohållbart och kommer förgöra sig själv.

Nu blev det här mycket allvarligare än jag hade tänkt. Men jag blir så uppspelt...

 

 

”Om man sätter eld på en bil är detta ett brott. Om man bränner 1000 bilar är detta en politisk aktion” - Ulrike Meinhof